Jag är verkligen på väg att ge upp. Man orkar inte vara positiv och uppåt hur länge som helst. Att falla på mållinje efter mållinje och aldrig få veta varför. Bara få de vanliga klyshorna ”ni var flera som var så nära man vi valde att gå vidare med andra”, m m.

I tisdags var jag på ett informationsmöte där de sökte två praktikanter. Det var att hjälpa andra arbetssökande och jag är övertygad om att jag hade gjort ett strålande jobb. Vi skulle få besked i onsdags, men jag hörde inget.

Fortfarande inget idag. Därför ringde jag hon som hade hand om praktikplatser, men fick istället lämna ett medd där jag bad henne ringa upp mig. Men hon ringde inte upp. Nu ikväll när vi hämtade posten låg det ett brev från dem där det stod att vi alla (vi var fem totalt) varit så positiva vid mötet. Två st ska inte ett pip (varav den ena gick ut gymnasiet i våras). Den tredje påpekade hela tiden om hennes nackskada och att hon bara kunde arbeta 50%. Vi två återstående hade erfarenhet med att arbeta med liknande i o m våra läraryrken. Så jag är nu jättenyfiken vem praktikplatserna gick till. Så jag får väl försöka få tag på ansvariga imorgon igen för att höra vad jag föll på denna gång.

Jag söker jobb. De flesta hör inte över huvudtaget av sig när man skickat in sin ansökan. Ingen bekräftelse och ej heller sen om att de gått vidare i sin process.
Om bara någon gav mig en chans, en möjlighet att få visa vad jag kan skulle de inte bli besvikna. Men vad gör man när man aldrig får en enda liten chans eller möjlighet?

Jag försöker att vara positiv och göra mitt bästa och inte ge upp, men just nu är det väldigt tungt och mörkt. Hur ska jag kunna få en chans när ingen låter mig få erfarenhet på ekonomi och löneassistent. Att jag blev klar från kursen ett bra tag tidigare än vad det är tänkt borde väl ändå säga en hel del. Men hela tiden ska man ha erfarenhet. Och många annonser målar upp en beskrivning på personer som låter väldigt uppdiktade när man ser vad de önskar för kvalifikationer. Hur f-n ska man kunna få en chans? Är alla andra lika ”bra” som jag och är det bara otur, eller varför faller jag hela tiden på mållinjen?

Jag tror inte det kommer som en överraskning för dig som läser detta att jag är ganska frustrerad, irriterad, arg och ledsen. Och man orkar inte bita ihop och ta nya tag och le igen hur många gånger som helst. Det har jag provat med barnlösheten. Det tar väldigt mycket energi. Jag vet samtidigt att må så här också tar en hel del energi och jag vill inte ha det så här heller.

Snart är det väl bara kvar att starta eget. Frågan är bara vad det skulle vara för något.
*suckar djupt*

Annonser