Har sen jag vaknade imorse haft melodin ”Räven raskar över isen” på huvudet. Men i mitt fall har texten varit ”räven raskar under isen”. För jag är verkligen under isen. I flera dagar har jag kännt att jag inte mår bra och detta gäller psykiskt. Nerverna har legat på utsidan. Tålamodet är betydligt lägre, nästan obefintligt. Irriterad. Och så otroligt trött. Och som om detta inte räckte har jag åkt på någon virusinfektion i luftvägarna, vilket inte underlättar när jag har astma.

Så idag var jag hos vårdcentralen. Det ursprungliga skälet var för att förnya mitt recept, men nu ville jag även kolla att jag inte hade något allvarligt eftersom jag hostar när jag ligger ner och är otroligt tungandad.
Det var första gången jag var på vår ”nya” vårdcentral. Vi bytte vårdcentral nu när man fick. Trots att denna ligger i Linköping var det ett lyft med flera 100% jämfört med Mantorp. I Mantorp bryr sig läkarna (inte min f.d husläkare iallafall) inte om patienterna och det ska gå så fort som möjligt och de är totalt oengagerade.
Men här var det som natt och dag. För det första fick jag komma in 8 min tidigare än bokad tid. Min läkare hade blivit klar tidigare och jag fick komma in. Han lyssnade på varför jag var där och ställde bra och relevanta frågor. Han brydde sig och det märktes verkligen. Jag blev verkligen jättebra omhändertagen. Det kändes skönt.

Jag har troligtvis en virusinfektion i luftvägarna, men inget i lungorna. Hjärtat lät också bra. Bra syresättning och bra puls. Jag fick blåsa för att se hur bra lungfunktion jag har. Den var allt annat än bra tyvärr, men inte så överraskande. Det har jag ju märkt.
Mitt recept förnyades och jag fick även utskrivet Bricanyl och Pulmicort. I över 45 min var jag inne hos läkaren och han stressade inte det minsta, även om jag misstänkte att han hade patienter efter mig. Och jag var noga med att berätta för honom att det kändes så bra att han varit så bra och att jag kände mig trygg. Och jag såg att han blev både glad och rörd åt att jag berättade detta för honom.

Tyvärr fick jag inte vaccinera mig idag. Jag får vänta iallafall till nästa vecka då jag inte tillhör någon riskgrupp. Inte tillräckligt mycket iallafall.

Väl vid bilen igen började jag gråta. Pratade med Kalle lite. Sen åkte jag hem. Jag orkade ingenting när jag kom hem. Så jag gick och lade mig i soffan.

Ikväll har jag tittat på Rosa Bandet-galan. Och naturligtvis gråtit mycket. Alla känslor ligger på utsidan. Jag grät för allt möjligt. Kalle försökte skämta och det blev så fel och jag fick inte luft så mycket som jag grät. Det har varit en jobbig kväll.

Nu ska vi gå och lägga oss. Jag behöver sova. Jag är helt slut. Känner absolut inte för att plugga imorgon, men måste eftersom jag nu måste sitta vid datorn där i kurslokalen för att komma vidare. Dock finns risk att jag nog åker hem ganska snabbt efter det. Jag behöver vila. Ta det lugnt. Inte en massa måsten.

Jag misstänker att anledningen till att jag mår så här är p g a att jag fått gå tillbaka till förra medicinen och det är en omställning för kroppen. Den tar ca 2 veckor, så jag har 1 vecka kvar. Det är jättejobbigt. Jag vill bara stanna kvar i sängen och även hålla Kalle hemma. Inga katter får gå ut. Alla ska stanna hemma i säkerhet. Då har jag koll på dem. Men jag vet att det inte funkar så. Så det är bara att bita ihop och göra det bästa av det. Behöver jag gråta så gör jag det. Men jag skulle gärna vilja slippa panikångesten. Men jag vet ju att den kommer att avta, så det är bara att vänta och vänta och vänta.

Annonser