Vi hade haft en trevlig söndagt med fikabesök på eftermiddagen igår av spexkompisar med barn. Lite pysslande hade det blivit och det hade varit så mysigt så.

På kvällen kom Hanna över med Måns då Erik var och spelade innebandy. Vi satt i soffan och pratade och Mysan pep väldigt mycket att hon ville gå ut. Nu fick hon inte det då hon varit ute jättemycket under dagen och det hade börjat smådugga så smått. Vanligtvis brukar hon sluta pipa efter en stund, men detta var ihärdigt och hon ville inte sluta. Dock blev hon ignorerad.

Vid 21 gick Hanna hem för att amma Måns inför natten och sen natta honom. Vi satte oss och åt kvällsmat (vi erbjöd henne mat) och tittade på Mythbusters. Efter en liten stund (kanske 10-15 min) ringde telefonen. Jag såg på telefonen att det var Hannas nr och tänkte att det säkert var Erik som skulle bekräfta att Kalle kunde åka med honom idag på morgonen eftersom jag börjar sent. Men tyvärr var det inte det. Det var Hanna som sa att hon hittat deras mellankatt Foxie (tillika Mysans syster) stel, död och blödandes ur munnen vid ingången till deras trädgård precis vid grusvägen. Hon hade blivit påkörd.

Vi rusade över och precis då kom Erik hem från innebandyn. Han visste redan om vad som hänt och var helt förstörd.
Vi kom in allihop i deras hus och såg Hanna stå med Foxie i famnen. Allt detta var så hjärtskärande. Det gick inte att ta in att hon hade dött. Jag och Kalle gick ut i deras garage och letade efter en lämlig kartong att kunna lägga ner henne i, men hittade ingen. Jag tog den kartong jag hade i pysselrummet som Mysan legat i lite nu i veckan. Tog över den till dem.

När vi kom tillbaka över gick jag och letade efter deras äldsta katt för att veta att hon var inne (vi ville ha alla inne), men hittade inte henne. Måns började gnälla/smågråta så Kalle tog honom. Jag ut och kallade efter Lakris, men inget svar. In igen. Då hade Hanna hittat henne bakom lådor under en av sängarna. Erik satt på golvet med Foxie i famnen och grät. Jag tog Måns.
Någonstans där brast det för Hanna. Hon anklagade sig själv för att ha gått över till oss. Om hon bara hade…

Lakris kom fram och nosade på Foxie och förstod nog vad som hade hänt. Minstingen Estrella tyckte det var otäckt med att vi satt på hallgolvet och att det gräts samt att Foxie låg där stel och orörlig.

Vi misstänker och hoppas att hon dog omedelbart så att hon inte behövde ligga och lida. Det som känns så hemskt är att de som körde på henne bara lagt henne uppe på den lilla ”kulle” som är på ingången till deras trädgård.

Kalle stannade hos Erik i hallen och jag satte mig hos Hanna i soffan som ammade en slumrande Måns. När M i stort sett hade somnat tog jag hand om honom så att Hanna kunde gå ut till hallen till Erik och Foxie. Kalle var tvungen att gå hem och ta in kvällsmaten, som fortfarande stod framme på soffbordet eftersom vi bara hade rusat över.

Ganska snart kunde jag lägga ner Måns i soffan och gick ut till Erik & Hanna i hallen. Jag satt där med dem. Det gjorde så ont i mig att se Foxie ligga där och se Erik & Hanna vara så ledsna. Detta var det värsta som kunde hända någon av våra katter. Det jag fasar för varje dag. En katt vid/över vägen och någon idiot som kör fort förbi och inte hinner stanna. Jag hoppas innerligt att den personen som körde den bilen mår riktigt jävla dåligt då det är så fruktansvärt onödigt att köra fort förbi. Man vinner ingenting på att köra fort här. Hade personen kört (läs krupit) som vi alltid gör just i förvissningen att det kan komma en katt och då ha chans att stanna hade detta inte hänt.

Jag satt hos dem en stund och frågade sen om de ville vara ifred eller om de ville att jag skulle stanna kvar. De trodde de skulle klara sig. De fick varsin kram och klapp och jag sa att de kunde ringa oss närsomhelst. De behövde inte säga något utan vi skulle komma över eftersom vi ser deras nummer på displayen.

När jag skulle gå brast det för mig. Jag klappade Foxie och gick hem. Kalle mötte mig i dörren. Han var precis klar. Jag grät och hade världens ångest. Hur ska jag nu kunna släppa ut våra katter? Jag grät för Foxie, för Erik & Hanna,  för  Tudors flickvän (Foxie & han har varit så söta ihop), för att Mysan nu är den enda kvarlevande katten från den kullen, för att inte våga släppa ut dem mer, för att det var så onödigt, för att även vi älskade henne jättemycket. Det kommer att bli väldigt annorlunda nu när hon är borta.

Våra katter var så söta igår kväll. De höll sig ganska nära och Duracell har varit hos mig hela natten i sängen. När jag steg upp vid 04:45 (klarvaken) efter att ha sovit väldigt oroligt och lätt hade jag med mig alla katter in på toaletten. Det har aldrig hänt. Inte alla tre. Men de följde mig som vakter och en efter en gick de och strök sig mot mina ben där jag satt. De väntade tålmodigt på varandra och inget busande, tjuvnyp eller så. Inte ett ljud från dem sen jag kom hem gråtandes. De är lugna och vill vara i närheten. Jag luktade Foxie på högerhanden när vi kom hem och jag var noga med att våra katter skulle lukta på handen. Så jag är övertygad om att de vet. Mina små älsklingar. Ni ska bli jättegamla och dö av ålderdom och inget annat. Det har jag bestämt (sen länge).

Ångesten finns där hela tiden. Tårarna är nära till hands. Jag tittar på Tudor och Mysan med jämna mellanrum. De ligger här i pysselrummet hos mig. Duracell vandrar in och ut ur pysselrummet med jämna mellanrum.

Idag stannar Erik hemma, vilket är fullt förståeligt. Jag misstänker att de kommer att gräva vid sidan om stallet där Selma (vår svartvita sötnos), Tippen (deras jättehärliga hankatt) och Alice (Mysans och Foxies syster som dog när hon var 5 veckor)  är begravda och lägga henne där.

Det känns så tomt. Man är så chockad. Visst, man vet att detta kan hända, men hela tiden hoppas man innerligt att det inte ska ske. Jag har tänkt på det i stort sett varje dag och framför allt om en katt inte kommer in när man kallar och har kallat ett antal gånger på honom eller henne. Vi har alltid kollat längs vägen, beredda på att hitta en katt liggandes där, livlös. Jag vill aldrig uppleva det.
Nu har tillräckligt många katter dött. Nu räcker det! Nu får de kvarvarande ta och leva tills de är jättegamla.

Jag fattar inte hur jag ska orka eller kunna sätta mig och plugga idag. Koncentrera mig. Och efter det är det tänkt att jag ska till Scrapbutiken och pyssla tills Kalle är klar med sin grupp. Sen är tanken att åka och fira en spexkompis som fyllde år igår.
Jag vill inget av detta. Jag vill bara vara hemma och ha katterna nära mig.
Och hur mår då inte Erik och Hanna?
Vi ska naturligtvis vara ett stöd för dem, som vi alltid är för varandra när något sådant här hänt. Vi finns där alltid för dem, och det vet de och det känns bra att veta att de vänder sig till oss när det är jobbigt. I tankarna är jag där och kramar dem hela tiden. Vill ta bort det otäcka och onda. Önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och få det ogjort. Man känner sig så makt- och hjälplös. Fy f-n.

Om en kvart kommer våra klockor att ”ringa” (läs: sätta igång radion). Då är det dags att stiga upp.
Men vem vill det när det värsta slutligen har hänt?

RIP foxie

Annonser