Jag känner mig låg. Har gjort det nu några dagar.
Känner inte igen mig riktigt. Hormoner från ”the dark side” som inte vill lämna mig. Grubblande. Trötthet. Uppgivenhet. Ensamhet. Ilska. Frustration. Samtidigt glädje över ekonomiutbildning.

Sover dåligt. Vill inte äta. Äter dåligt när jag är ensam.
Ångesten ligger långt bak och lurar. Jag känner det. Det är som om den ligger under en filt och spanar på mig. Fylld av förväntan att hoppa på mig och ruska om mig ordentligt som en hund med sitt byte när den vunnit en dragkamp. Ångesten känns som en mild ilning i ryggraden. Som om ångesten hade en svans och när den viftar förväntansfullt på den är det just det som jag känner i ryggraden. Det är obehagligt.
Ligg ångest! Ligg! Plats! Duktig ångest.

Lite har nog allt detta att göra med att jag går hemma. Men bara lite. Ensamheten är väl värst. Att inte träffa människor som man är van vid. Inga att skoja och skratta med.
Jag går här i min lilla värld.

Jag har att göra. Sysselsättning är inga problem. Istället är det nog så att jag inte rikigt vet vad jag ska prioritera. Då blir jag stressad och så kommer den nedåtgående spiralen. Inte kul. Jag försöker att inte bli stressad. Att njuta. Det går ibland. Ibland går det inte alls.

Mitt kontrollbehov börjar öka igen. Det känns lite oroväckande. Katterna får inte vara ute hela dagarna, som de vill. De är ute ett tag, men ser jag att alla är inne är jag snabb med att stänga altandörren och då känns allt mycket bättre. Så har jag även gjort idag. Tack o lov har de gått och lagt sig och inte gnällt. Men jag känner mig taskig. Jag vill inte göra så egentligen. Jag vill inte ha kontrollbehov.

Tröstätandet är något som kommit tillbaka. Jag vill döva allt, och med mat. Det dummaste man kan göra förutom att röka och/eller knarka och eftersom jag varken rökt eller knarkat i hela mitt liv är det heller inget jag tänkt ge mig på nu. Men mat. Men detta är bara när Kalle är hemma. Jag har ingen matlust, som jag skrev tidigare i inlägget, när jag är ensam, men när Kalle är hemma är det en annan sak. 😦

Barnlängtan kommer och går. Tanken att vi antagligen aldrig blir föräldrar är fortfarande tung och sorglig. Vi har så mycket barnböcker och annat som sparats och handlats för kommande barn. Saker som då aldrig kommer att bli använda om vi sparar dem. Samtidigt klarar jag inte av att sälja något heller. Det är barnböcker från när jag var liten. De är en del av mig.
Att se gravidmagar och alla lyckliga familjer med sina barn gör ont. Och det gör väl extra ont nu. Den 22/9 skulle vårt första barn blivit sex år. Det är inte klokt. Han eller hon skulle gått i förskolan nu. Men så blev det naturligtvis inte. Utomkvedshavandeskap i vecka 11 istället. Då blev vi medvetna om hur svårt det skulle bli att bli föräldrar.
Och trots att det gått sex år gör det fortfarande ont. Det gör ont på ett annat sätt än det gjorde i början, men ont gör det. Iallafall i mig. De andra två graviditeterna hade jag inte alls samma exakta koll på BF. Bara ungefär vilken månad – maj resp jan/feb. Det gjorde för ont att ta reda på exakt dag igen. Och den största chocken var första gången. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle gå så himla fel och snett som det gjorde. Och det var den graviditet som vi lyckats på egen hand. Det kommer heller aldrig att hända igen. OM vi ska ge oss på att försöka igen blir det IVF. Tack o lov bara insättning, men ändå. Men då måste jag gå ner i vikt först. Och den historien har vi också hört innan. Ingen motivation. Ingen ork eller vilja.

Ja, vilken måndag. Jippi.

Sitter med ett bröllopskort. Det går inte så bra. Det kanske borde vara ett tecken att låta bli det idag och ta det senare istället. Risken för att det blir fel blir bara större om det inte känns rätt.

Kanske skulle ta och försöka skriva ut fotona jag redigerat i helgen istället.
Hur fel kan det gå?

Annonser