Idag har jag varit hemma. Hostan har blivit mycket värre och så även förkylningen. Det har gått i ett här hemma: nysning, snörvel, snyta, hosta, korka igen i bihålorna, vila. Nysning, snörvel, osv. Behöver jag säga att jag är ganska trött?

Katterna har varit så söta så och hållt mig sällskap hela dagen. Vi har legat i en och samma soffa alla fyra i flera timmar (jag & tre katter). De vill gärna vara nära mig när jag är sjuk. Det uppskattar jag. Så ensam är det sista jag varit.

Jag har läst en hel del idag. Dels i boken vi har till föräldrautbildningen. Det är lika bra att börja i god tid och läsa. Ett kapitel, två artiklar (som inte är läxa men som de tyckte vore bra att läsa ändå) samt ett ”brev” till adoptivbarn som är från en hemsida som en av våra kursledare hade hittat när hon sökt på nätet. Jag får väl se om jag hittar den sidan sen. Det borde inte vara för svårt.

Sen har jag även börjat läsa i första digitalfotografiboken. Detta har jag varit på väg att göra länge, men eftersom vi nu köpte en digital systemkamera i måndags skulle det passa fint att verkligen förstå hur man ska ta så bra bilder som möjligt. Dessutom hoppas jag att våren är på intågande snart. Detta innebär att det blir grönt och vackert och då vore det väldigt bra om jag visste hur jag skulle ta foto på bästa sätt.


Och på tal om att ha lite framförhållning (appropå att kunna fotografera till våren/sommaren), har en hel del tankar och drömmar dykt upp i mitt lilla huvud den senaste veckan. Det mesta, av naturlig förklaring, handlar om barn. Att få hålla lille L i lördags – en lugn, mysig baby på 8 dagar var så underbart, och samtidigt så smärtsamt. Mina känslor hade krig inom mig. Det jag helst ville göra var att låsa in mig i vårt rum och bara gråta. Men istället tog jag ett djupt andetag och försökte njuta så mycket jag bara kunde och höll i lille L så länge jag bara fick. För i värsta fall kommer jag aldrig mer att få hålla ett så litet liv i min famn igen. En tanke som i min värld är otäck och skrämmande och samtidigt väldigt ledsam.

Och vi kommer inte att ha barn inom en snar framtid. Det kommer att ta ett tag. Och detta är smärtsamt i sig. Jag vill ha ett barn ganska snart. Min längtan har vuxit igen, vilket stundom är väldigt jobbigt och påfrestande. Trots detta har jag ingen motivation att gå ner i vikt, vilket jag behöver göra. Jag orkar inte. Men det måste bli ändring på det, och det är snart. Tiden springer iväg, ofta mot min vilja. I sommar är det sju år sen vi började försöka bli föräldrar. Det känns som en evighet. Och jag får anstränga mig för att inte bara se det negativa, det mörka, det ledsamma. Jag måste och försöker se det positiva också. Vissa dagar går det bra, andra går det mindre bra.

I helgen försökte jag verkligen knyta an till ”brors”barnen så mycket jag kunde, precis som jag gjort varje gång nu sen i somras. Det är jobbigare än vad man kan tro. Den lilla taggen av avundsjuka, bitterhet och ledsamhet över att fortfarande vara ofrivilligt barnlös sitter fortfarande ganska djupt i mig. En liten bit har jag fått ut taggen, men den är fortfarande där och gör ont. Därför har det varit jobbigt för mig att få bra relationer till dem. Men jag har gett mig den på att jag ska lyckas, och jag tycker att jag är på väldigt god väg. Det känns bra och jag tror att barnen tycker likaså. Om övriga familjen reagerat på det vet jag inte. Men huvudsaken är att jag och barnen märker det.

Vi var och handlade lite presenter förra veckan. Jag hittade en jättesöt brun body med lite rosa detaljer till lille L, så den var vi bara tvungna at köpa. Dessutom hittade jag två sparkdräkter som var så söta i brunt, ljusblått och vitt. Men dem behöll vi. Varför kan man undra. Vi är inte gravida. Adopterar vi lär vi aldrig få ett så litet barn som kan ha strl 62, som dessa var i. Men att få gå omkring där och titta på babykläder och känna mammahjärtat slå och känna ett litet pirr var så mysigt. För jag hoppas ju fortfarande på att få bli någons mamma en dag. Mamma till en otroligt efterlängad liten. En liten som ska få så otroligt mycket kärlek, omtanke, trygghet och en så bra uppfostran jag bara kan. En liten som busar och myser med sin pappa, som har det mest underbara skratt som gör mig alldeles varm och rörd av, som kommer med små funderingar och underfundigheter, som älskar att få höra en saga när det är sängdags, som älskar våra katter, som kommer att bli så fotograferad vid minsta lilla sak som jag kommer att tycka är jättestort, som är värd de bästa förutsättningarna i livet och som alltid, alltid kommer att vara älskad för den han/hon är av oss.

Du finns inte än, men jag tänker på dig varje dag, du som en dag på något sätt ska tillhöra vår familj.

Little girl with butterfly wings

Annonser