Vi är en hel familj igen
Vi fortsatte att kolla altandörren med jämna mellanrum. Men ingen skymt av Duracell.
Det var jättejobbigt och jag var tvungen att ta en insomningstablett (halv) för att kunna somna. Annars hade jag varit vaken hela natten.
Det märktes tydligt att Tudor visste att Duracell inte var här. han letade efter henne i huset och låg och mellan oss inatt och såg så ledsen ut. Ett beteende han aldrig har annars. Mysan letade också lite, men inte som Tudor.
06.40 vaknade jag och min första tanke var naturligtvis Duracell.
Fort på med kläderna och ut i trädgården och kalla på henne, men ingen liten katt.
Eftersom jag misstänkte att hon kunde vara inne hos grannarna gick jag över och knackade på. De hade inte heller sett henne och delade min oro för att hon var borta. Hanna gick iväg och efter någon minut kallade hon på mig. Jag hittade Hanna liggandes på knä i vardagsrummet, tittandes under hörnsoffan, där en liten Duracell satt ihopkurad smått livrädd. Där hade hon alltså stannat heeela natten, eftersom de hittade en liten kisspöl efter hnne. Hon kom ut när jag och Hanna kallade på henne. Det var ingen fara med henne. Istället var hon jättekelig. Jag tog upp henne i famnen och satte henne ute på trappan och vi gick hem. Hon var jätteglad att få komma hem och åt lite. Sen kom hon och lade sig och gjorde en liten koja i Kalles täcke och låg där halva dagen. Nu ligger hon i fåtöljen utanför sovrummet och sover.
Det är så oerhört skönt att hon är hemma. Då vet vi var vi ska leta.
Ingen av våra katter är sådana som går på långpromenader. Mysan gjorde lite när hon var yngre, men har inte gjort det så nu de senaste åren (hon är fem nu).
Jag har inte släppt ut dem förrän för en liten stund sen. Det kändes skönt att ha dem inne och ingen av dem har protesterat utan bara sovit.
Så nu kan vi andas igen och vi är en hel familj igen.
Skönt att hon är tillbaka och att inget hade hänt!
Jättesknt. Ja, med tanke på hur mycket tankar på vad som kan hända är man riktigt glad och tacksam att hon ”bara” sov över hos grannarna. Dock tror jag inte hon sovit en blund inatt. Hon ligger fortfarande och sover och har gjort så heeeeela dagen.
Stackars henne, det var tydligen en rejält traumatisk upplevelse. Nå, det kunde ju som sagt varit mycket värre, även om Duracell förstås inte inser det.
Ja det var det nog för henne. Nej tyvärr tror vi inte att hon lär sig något av händelsen, vilket är lite synd. Men hoppas kan man ju alltid.
Åh! Härligt att läsa att familjemedlemmen är på plats igen. Ruskigt när de ”försvinner”.
/ Isan
Tackar.
Ja verkligen. Jag har haft ett allvarligt samtal med Duracell nu ikväll när hon låg på mig i soffan. Men jag tror inte att hon lyssnade. Hon var mer intresserad av att bli klappad.